Nej till Afghanistanpropositionen

Riksdagsledamöter! Rösta nej till Afghanistanpropositionen! I snart tio år har Sverige fört krig i Afghanistan. Ett krig utan krigsförklaring och ett krig som saknar folkrättslig grund. Redan en ytlig bekantskap med FN-stadgan, FN:s konvention om kolonialism för att inte tala om folkrättens mycket äldre aggressionsförbud och förbud mot krig säger att detta krig är orätt. Sten Tolgfors har i olika sammanhang hävdat att svensk trupp är i Afghanistan på inbjudan av den afghanska regeringen. När vi har bett att få se denna "inbjudan" har vi efter mycket om och men fått svaret att någon sådan inbjudan inte påträffats i arkiven. "Någon handling av det slag du begär få ta del av har inte kunnat påträffas", konstaterade Tord Janebäck som är ämnesråd på SSSB, "Sekretariatet för säkerhet, sekretess och beredskap". Likväl upprepar regeringen lögnen i proposition (2011/112:29): "I tillägg till mandatet från säkerhetsrådet finns det även en inbjudan av den afghanska regeringen, vilket utgör ytterligare en folkrättslig grund för insatsen." Folkrättens krav på "inbjudningar" till militär intervention är stränga. De måste referera till tidigare vid FN inregistrerade ingångna överenskommelser. Inbjudan måste självfallet komma före avsändandet av militär. Och den får inte gälla att elta i ett pågående inbördeskrig. Eftersom påståendet om en inbjudan nu upprepas har svenska folket rätt att få se detta ytterst viktiga dokument. Kan det inte uppvisas bygger hela det svenska militära engagemanget i Afghanistan på en lögn. En riksdagsman som utan att ens försöka syna denna lögn röstar för propositionen bidrar till ett brott och undergräver dessutom den svenska demokratin som förutsätter att de folkvalda ska kontrollera den verkställande makten. Men det är långtifrån den enda oklarheten med propositionen. Det heter: "Under merparten av 2012 kommer den svenska planerade militära insatsen på plats i Afghanistan att utgöras av ca 500 personer. Vid utgången av 2012 ska den svenska militära insatsen ha reducerats med ca 100 personer, till ca 400 personer på plats i Afghanistan. Därutöver tillkommer den svenska helikopterenheten samt personal till stöd för avveckling av camper och hemtransport av utrustning och materiel. I den begärda personalramen om 855 personer ingår resurser för förstärkning och oförutsedda evakueringsbehov." Att på grundval av detta exakt fastställa hur många svenska soldater och officerare som på heltid kommer att vara engagerade av Afghanistankriget är omöjligt. Observera det lilla tillägget "på plats" som varje truppantal försetts med. Det har regeringen hittat på för att i praktiken kunna avdela 600 man till kriget när man säger 500. På grund av semestrar och permissioner är nämligen inte alla soldater "på plats" samtidigt. Dessa halkiga skrivningar undergräver riksdagens kontroll. Liksom regeringens nya rutin att endast redovisa "särkostnader". Det innebär att om fler stamanställda skickas till Afghanistan finansieras detta utanför anslaget. Men viktigare är halkigheten beträffande slutdatum för det svenska krigsäventyret. Något sådant slutdatum finns inte i propositionen, fast media har gett det intrycket. Nyckelformuleringarna i propositionen är dessa: "Slutdatum för den landsomfattande transitionsprocessen är satt till slutet av 2014, men den enskilda transitionen av provinser och distrikt är svårare att tidsbestämma.  Samtidigt som transitionen har inletts har Nato påbörjat planering för en eventuell närvaro efter 2014 baserad på ett långsiktigt partnerskap med Afghanistan. Det förutsätts att de afghanska säkerhetsstyrkorna kommer att fortsätta att åtminstone ha behov av fortsatt internationell utbildningskapacitet efter 2014, samt finansiellt stöd och någon form av stöttande operationell kapacitet. Sedan sommaren 2011 pågår ett arbete inom Natohögkvarteret, i vilket Sverige genom sin representation är delaktigt, att utforma en uppdaterad strategi för ISAF-insatsen fram till 2014. Detta arbete är tänkt att vara slutfört till april/maj 2012 och ska också innehålla grunden till en vision för hur ISAF/Nato eventuellt ska verka i Afghanistan bortom 2014.  Vid utgången av 2012 ska den nuvarande svenska militära insatsen ha reducerats med ca 100 personer, för att uppgå till ca 400 personer på plats i Afghanistan. Därutöver tillkommer den svenska helikopterenheten, bland annat bestående av två räddningshelikoptrar för medicinsk evakuering.    Slutpunkten 2014 är synnerligen dunkelt formulerad. Den görs i praktiken villkorad av i vilken mån den afghanska motståndsrörelsen mot utländsk ockupation lyckas malas ner i Nato:s köttkvarn. Och detta vilar i sin tur på Nato:s bedömning av situationen. Det är anmärkningsvärt att orden "suveränitet" och "självständighet" (se FN-stadgan) inte förekommer någonstans i den ordrika propositionen. Attityden är genomgående patriarkalisk, dvs. det afghanska folket betraktas som något som ska uppfostras och läras västerländska sedvänjor. I propositionen (s 7) förfasar man sig över att "traditionell tolkning av islamsk lag" återupptagits i talibandominerade områden. Men är man då så totalt vilse i pannkakan att man inte ens förstått vilket land man krigar i? Islamska republiken Afghanistan. Enligt landets författning kap 7, paragraf 4 måste Högsta domstolens domare svära att döma "i enlighet med bestämmelserna i den heliga religionen Islam". Varför slåss afghanerna och gör motstånd mot Nato-styrkorna? Där försöker propositionen att helt enkelt vilseleda: "En stor del av det väpnade motståndet är motiverat av lokala drivkrafter, där bl.a. kontroll över odling och handel med narkotika spelar en viktig roll…. Dessa grupper är ofta beroende av stöd utifrån i form av vapen, utbildning, finansiella resurser och baser för återhämtning." Att motståndsrörelsen skulle vara narkotikadriven eller drivas av utländska intressen är i bästa fall missvisande. Den helt avgörande orsaken till afghanernas motstånd är ju den utländska ockupationen, de utländska truppernas närvaro. Antalet terrordåd och t ex självmordsattentat följer tämligen perfekt kurvan över den utländska militära uppbyggnaden. Den som har minsta insikt i afghansk historia kunde förutsäga såväl det sovjetiska nederlaget i Afghanistan som USA/Nato:s. Afghanistan är utan tvekan ett av de svåraste länderna i världen att hålla militärt ockuperat. Om Carl Bildt & Co hade studerat den afghanska historien åtminstone från Abdur Rahman Khan och framåt hade det svenska folkhushållet kunnat besparas nära 10 miljarder kronor, fem döda svenskar och oräkneliga afghaners liv. Enligt propositionen hade Afghanistan en lysande tillväxt med 22 procent 2009/10, den illegala opiumproduktionen undantagen. Det vore kanske på sin plats att upplysa om att droger, enligt Världsbanken, utgör 1/3 av Afghanistans uppmätta BNP. Så var det inte före USA:s invasion. På samma lite fifflande sätt framställs Sveriges beteende som helt normalt. Vi är bara ett av 21 icke-Nato-länder som slåss i Afghanistan, heter det. Om vi räknar bort länder som är i militärpakt med USA så är resten i obetydlig minoritet. Till 97 procent är Isaf-trupperna Nato-trupper. Bland de icke-paktpundna är Sverige i särklass störst och svarar för 56 procent av hela antalet sådana trupper, en föga hedrande ledarställning. Man kan naturligtvis fundera över vad som är det egentliga, rationella motivet bakom det svenska Afghanistanäventyret, till att vi beter ungefär som lilla Georgien som med nästan pervers energi slåss för ett Nato-inträde. Saken är ju den att Sverige inte har någonting att bevisa. Om Sverige ansökte om medlemskap i Nato skulle vi få det i morgon, det har Nato:s ledning förklarat. Så vad är poängen med att Sverige helt opåkallat agerar som en liten hungrig Nato-kandidat? Hur som helst är det otillständigt att Afghanistans folk ska lida för att det tjänar några dunkla svenska försvarspolitiska intriger. Ta hem trupperna från Afghanistan. Tekniskt är det möjligt att ta hem dem på en månad. En eller ett par turer med de C-17-plan som de svenska skattebetalarna får betala miljarder för skulle åtminstone ge dem någon valuta för pengarna. Stefan Lindgren